Konsten som ska förfula
Förr skulle konsten försköna eller idealisera. Sedan kom krafter som ville förfula den offentliga miljön. Ett möte med vad som ser ut som en skräphög i Örebro väcker tankar.
Jag gick nyligen en promenad i Örebro. Det var påskmarknad på friluftsmuseet Wadköping och vi beslutade oss att passa på att gå en runda i stadskärnan också. Jag besöker inte Örebro så ofta så det blev ganska klassiska turistmål. Vi tittade på slottet, besökte Sankt Nikolai kyrka, tittade på några vackra statyer i stadsparken och passade på att fotografera den pampiga Engelbrektsstatyn på stortorget.
Från Engelbrektsstatyn fortsatte vi sedan ner mot Oskarsparken. Det var en del ombyggnad längs vägen, såväl på kyrkan som längs vägen ner. Man förstår ju att sådant är nödvändigt att göra emellanåt, men det blev lite tråkigare foton. När vi gått en bit så såg vi på avstånd en stor skräphög. Även sånt kan ju tillfälligt dyka upp intill byggen i städerna så även om det inte var någon fröjd för ögat så var det ju bara att gilla läget. Ju närmare vi kom desto mer övertygad blev jag om att det inte var någon skräphög. Tanken började slå mig att det nog skulle vara konst. Det såg ut som en hög med tyg, som om man med schaktmaskin rensat upp ett romskt läger och slängt upp på en hög. Vi gick fram till högen och fick se att det var ett konstverk vid namn Rinnande mönster av Roland Persson.
”Konst ska provocera”
Det finns en idé om att konst ska beröra, blir människor upprörda av konst så har konstnären lyckats. Ur det perspektivet blev ”Rinnande mönster” en framgångssaga när jag gick förbi med mitt lilla sällskap. Ingen av oss kunde förstå poängen med att medvetet försöka förfula stadsbilden genom att skapa en skräphög som förfular sikten mot den vackra kyrkan.
Men idén om att konst ska provocera är i grunden felaktig. Det finns ingen anledning att ha för avsikt att förfula det allmänna rummet, vare sig genom ful arkitektur eller genom fula konstinstallationer. Sverige har blivit mästare på båda. Alternativen tycks ofta vara kala skokartongsliknande anonyma byggnader eller ful, ofta perverterad, konst med avsikt att skapa mörka känslor.
Skräphögen ska representera Örebros befolkning
Jag tog några bilder och väl hemma satte mig för och sökte vidare på internet. Högen är skapad i brons och invigdes den 11 november 2017. I en konstbroschyr från Örebro konsthall läser jag beskrivningen av skräphögen: ”I den här högen är mönstrade tyger från hela världen samlade, precis som personer från olika länder har samlats i Örebro”.
I samband med invigningen beskrev Örebro kommun högen som ”en symfoni av färger” som skulle bli ”ett monument över människorna i Örebro”. Jag tänker direkt att kommunens syn på sina medborgare inte direkt är särskilt högt ställda.
Att högen nu ligger där är ett resultat av en tävling där yrkesverksamma konstnärer fick anmäla sitt intresse att delta. Fem konstnärer valdes ut och en jury fick sedan välja mellan dessa. I den inbjudan som gick ut till pressen i samband med invigningen kan man läsa:
”Juryn menar att konstverket kommer att ge platsen ett mjukt anslag och vara ett monument över människor och samhälle igår, idag och imorgon. Ett monument över människorna som befolkar staden, lite i motsats till många andra monument som symboliserar makten.”
Vilka som ingått i jurygruppen har jag inte kunnat hitta. Inte heller vad örebroarna fick betala för att se sig bli jämförda med en skräphög.
Vilka är maktens monument?
Jag funderar vidare på de konstverk jag sett i Örebro under mina vandringar, den här gången och vid tidigare besök. Vilka är monumenten som symboliserar makten? Är det den ståtliga Engelbrektsstatyn som är rest över folkets frihetskämpe som på 1400-talet gjorde uppror mot Erik av Pommern? Jag funderar på andra verk som Befriaren (1914) av Karl Hultström, Den växande familjen (1974) av Bertil Bagare-Kindgren och Arbetet (1906) av Theodor Lundberg. Det är skulpturer som jag tycker om. Kanske är jag inte helt förtjust i stilen på Bertil Bagare-Kindgrens skulptur, men det är ett trevligt budskap och man ser vad det föreställer. Inget av dessa konstverk skulle jag säga symboliserar makten.
När jag bläddrar i ytterligare en konstbroschyr från Örebro ser jag nyare offentlig konst. Det är en stor anka som byggts av svarta bildäck. Konstverket heter Second Rubberduck (2014) och är väl lite roligt. Men inte någon symbol för makten, tror jag. En offentlig toalett har smyckats med olika färger i billack. Toaletten som står på Järntorget ska påminna om tiden då det var en parkeringsplats där. Toaletten heter Das Auto (2011) och jag har väl sett fulare offentliga toaletter. Men förutom att det här konstverket är något man skiter i så har jag svårt att se hur det skulle symbolisera makten. Jag läser vidare och ser en skulptur föreställande en pingvin, en kanin, en annan kanin (där här gången hämtad ur Alice i Underlandet) och något slags fult emaljmönster som ser ut som klotter. Inget ska nog symbolisera makten.
Det är klart att jag är medveten om att det runt om i landet finns ett och annat konstverk som nog ska symbolisera styret. Jag har sett statyer föreställande socialdemokraten Fabian Månsson i Gävle, Stockholm och Hasslö i Karlskrona. Jag har sett August Palm utanför LO-borgen i Stockholm och Brantingmonumentet i samma stad. På Olof Palmes plats i Göteborg står monumentet I arbete för arbete som ska påminna om sossarnas kampår. Där finns också en byst föreställande den socialdemokratiska politikern Charles Lindley liksom en över Hjalmar Branting. Så är det i stad efter stad. Utanför kommunhuset i Borås står Folktalaren, i Oskarström finns Demonstrationståget, i Norrköping hittar man Vår enighets fana, och så vidare.
Det finns också statyer som minner om äldre tiders makt. Olika kungar står staty i många städer. Som regel är dessa statyer resta långt efter kungarnas död och borde sålunda mer påminna om forna tider och representera hela folket än just makten. För en trött sosse kan säkert också skulpturer som hyllar landet och folket, exempelvis skulpturer med Moder Svea-motiv som man hittar i exempelvis i Berga minnespark i Linköping, på Sveahuset i Göteborg och Gamla stan i Stockholm, vara symboler för makten. Men det beror på att de i sin klassanalys aldrig kan se ett folk utan alltid måste sträva efter splittring.
Sedan finns naturligtvis gott om frimurarmonument runt om i hela landet som ett sätt för dem att visa sin makt och inflytande för andra invigda.
Ett monument jag kan känna symboliserar makten är Human Ostrich i Borås. Skulpturen är skapad av Maria Miesenberger och består av en människa med abnormt lång hals. Personen står på alla fyra och sticker ner huvudet i marken, som man tänker sig en struts. Tidigare stod den utanför fullmäktigehusets entré och var det första politikerna såg när de skulle hålla möte, och det sista de såg när de gick därifrån. Numera är den flyttat till busstorget. Det är lite synd. Den passade bättre vid politikernas högborg och symboliserade utmärkt politiker som stoppar huvudet i sanden för att slippa se verkligheten.
Jag skulle dock hävda att de flesta statyer och monument i det offentliga rummet inte direkt symboliserar makten även om det så klart finns undantag. Rinnande mönster är ett sådant. Rinnande mönster symboliserar den påtvingade mångkulturen och är lika opassande och ful som det multietniska experimentet, folkutbytet, som pågår uppifrån. Det politiska föraktet mot befolkningen där man mot folkets vilja skapat fattigdom och otrygghet och på sikt ersätter det svenska folket med andra folk är lika groteskt som tyghögen och också lika opassande och ovälkommet. Man bara kan inte låta något vara vackert eller orört. Finns det en chans att förfula så kan man ge sig på att sosse inte missar den chansen. Den fula konsten som köps in av kommuner och stat kanske inte i alla fall symboliserar makten, men den representerar den. Det är det nedbrytande och föraktfulla, det hatiska och perversa som makten vill ge oss.
Konst för alla?
Jag har ju nämnt flera konstverk som jag tycker om, eller accepterar. Kan jag då inte nöja mig med det och låta dem som blir glada av att se en skräphög skymma kyrkan glädjas åt det? Nej. För så kallad konst vars enda avsikt är att förfula bör inte finnas i stadsbilden. Vill någon ha ful konst hemma på sina väggar eller om ett företag vill satsa pengar på ful konst i sina lokaler så är det fritt fram. Men jag ser ingen anledning till varför allmänheten ska tvingas bekosta att deras stadsbild blir fulare. Det spelar ingen roll om man ser fem positiva konstverk och helhetsbilden dras ner av att det ligger en skräphög på torget. Snarare riskerar även de andra konstverken bli meningslösa. Jag ser för övrigt heller ingen anledning till varför skattefinansierade museer ska slösa pengar på liknande konst heller.
Jag har svårt att förstå varför man vill lyfta det fula, varför man ska tro att man ”måste förstå” konst för att fatta om något är bra eller dåligt. Det är trams. Konst som folk uppskattar är bra. Konst som man blir upplyft eller berörd av är bra. Konst som bara syftar till att sprida perversion, äckel och fulhet är inte bra. Konst som man måste ha studerat konst för att förstå är inte bra. Jag förstår att det kan vara roligt att experimentera och skapa konstigheter, men för den sakens skull är det inte bra konst. Alla kan skapa fula teckningar men bara för att man är skolad blir de fula teckningarna inte fina.
Markus Andersson – en konstnär som kritiserar makten
Jag drog mig till minnes en föreläsning jag besökte för några år sedan med konstnären Markus Andersson. Andersson målar naturalistisk konst och har beskyllts för både det ena och det andra då hans konst vare sig är dekadent eller omöjlig att tyda. Jag hittade föreläsningen på nätet och tittade på den igen. Den är intressant och jag rekommenderar alla att titta och ta till sig av vad som sägs. Han tar upp en del av det jag hade tänkt skriva om här, som hur konsten styrs uppifrån fast man försöker låtsas som motsatsen. I Örebro hade vi ju en utvald jury som valde ut vad som skulle representera befolkningen.
Förr fanns allmänna insamlingar för konstverk. Det gjorde dels att de som inte ville betala slapp medverka, men det innebar också att det blev allmän konst som människor var beredda att betala för. Jag tror knappast det hade varit möjligt med skräphögen i Örebro.
Andersson berättar om hur den modernistiska konsten såldes in via Frankfurtskolan som just ville lyfta det fula och vulgära, något som för övrigt inte bara gällde inom konsten utan överallt. Han visar vidare hur CIA varit inblandade i att popularisera den fula konsten.
Han fortsätter sedan med att gå igenom vanliga floskler kring konst och lyfter sedan fram exempel på hur låtsaskonstnärer skapat enormt intresse hos konstkännare fram tills det framgått att det inte varit riktiga konstnärer bakom verken. Är du inte bekant med detta så sök på internet efter ”Pierre Brassau” vilket är min favoritkonstnär i sammanhanget.
Jag rekommenderar starkt föresläningen. Titta på den och fundera på vad som sägs. Många reagerar på massmedias vinklingar, hur Hollywood sprider propaganda och hur musikvärlden är genomkorrumperad. Men naturligtvis gäller detta all form av konst och alla områden där man kan påverka människors sinnen och tankar. Vi behöver inte skräp omkring oss. Ett tips är därför att besöka Markus Anderssons hemsida och om du har möjlighet köpa hans konst.
Det vackra mot det fula
Det vackra, det uppbyggliga, det positiva och det moraliska är det som alltid lyfts fram. Men plötsligt under 1900-talet så vände detta och idag lyfts individer som Andres Serrano med sin urin- och porrkonst och Hermann Nitsch med sin rituellt inspirerade blodkonst, eller för all del svenska konstnärer som Elisabeth Ohlson Wallin med sina homosexuella motiv eller Joanna Rytel med sin fetish för svarta män.
I det här sammanhanget är väl en mångkulturell skräphög ganska lindrig. Men när en kommun väljer att ta skattebetalarnas pengar för att beställa konst som ska sitta centralt och då väljer något som ska förfula stadsbilden är som att spotta i ansiktet på invånarna. Att de sedan får höra att konstverket ska representera dem är att dra det hela ännu ett steg.
Folk bör skicka klagomål till kommunen när skräp kommer upp. Debatteras det i förväg så skriv insändare. Det finns naturligtvis fler sätt att protestera på, alla är inte lagliga och man får själv fundera på vad man vill offra. Man kan också berömma ansvariga när det kommer ny positiv konst. Jag är väl egentligen av åsikten att konst borde kunna finansieras privat, som ofta förr, men inser att vägen dit är ganska lång och då är det bättre att folkets får betala, och titta på, bra konst än skräp.
Skräpet bör förpassas till soprummet eller till människor som blir glada av smuts hemma.