Partiska kränkta journalister
Journalister är en grupp likartade människor. De bor på samma sätt, äter på samma ställen och tycker likadant. Så vad händer när en journalist får idén att granska något som alla tycker är bra?
Hösten 2017 spreds hashtaggen #metoo över hela världen. Som det mesta tog spridningen fart i USA och efter bara en liten stund hade den spridits till Sverige. Det började med att filmproducenten Harvey Weinstein uppmärksammades för att ha begått sexuella övergrepp mot skådespelerskor. Skådespelerskan Alyssa Milano ville vidga diskussionen och uppmanade kvinnor att vittna om övergrepp de utsatts för och #metoo var fött. I Sverige handlade mycket om vad som beskrevs som strukturer men några valde att namnge män de menade var förövare. Vi känner ju till namnen på dem som hängdes ut.
Debatten har, som denna text ska komma in på, varit enormt hätsk och anmälningar har haglat fram och tillbaka. Jag väljer därför att inte namnge någon av aktörerna, vare sig de uthängda männen eller kvinnorna bakom uthängningarna. I kölvattnet av de uppmärksammade uthängningarna så hängdes också icke-offentliga män ut av arbetskamrater och gamla flickvänner.
Journalistik på undantag
Bevisföring, fällande domar och pressetiska regler blev under denna period helt ointressant för en lång rad medier. Expressen, Aftonbladet, SvD och Dagens Nyheter hängde glatt ut kända män som inte dömts, som rent av friats genom nedlagda förundersökningar, på löpande band. Ett exempel är en tv-personlighet som hängdes ut och förlorade sina uppdrag för Svt då han skulle ha skickat opassande sms till en kvinna. Hur opassande meddelandena var kan så klart diskuteras, men kvinnan valde i alla fall att inleda ett förhållande med mannen kort därefter. En vänsterpolitiker angreps hårt inom det egna partiet för att han flirtat med en partikamrat men slutat när hon förklarat att intresse inte fanns.
Stämningen var hätsk. Rabiata feminister vittrade blod och varenda man som någonsin tittat åt en kvinna skulle hängas ut eller i alla fall skämmas ordentligt. Vidriga övergrepp och harmlöst flirtande beskrevs som lika vidrigt. Kvinnor passade på att hänga ut expojkvänner och chefer de var missnöjda med. Och medierna följde med.
En person som egentligen inte hängdes ut i metoo-kampanjen, men som blandades in i detta var en teaterchef som pekades ut som genomond. Mannen tog så hårt på drevet att han efter en tid tog sitt liv.
Som mångårig invandringskritiker är man van vid journalisters politiska agenda. Ska de skriva om nationalister och invandringskritiker så vänder de sig till meningsmotståndare och endast undantagsvis till dem de ska svartmåla. Politiker som media gång på gång kommit på med att ljuga blir plötsligt trovärdiga sanningsvittnen om de kommer med berättelser om dumma nationalister. Opartiskhet existerar inte när man kan få chansen att svartmåla nationalister. Men det gäller inte bara invandringsfrågan. Det finns en lång rad punkter där journalister i första hand är aktivister och i bästa fall andra hand journalister. Feminism är en sådan sak.
Boken Revolutionens första offer
Under den här perioden började Svt:s Uppdrag Granskning fundera över mediernas roll. Journalisten Lina Makboul var en av de drivande och reportern som blev ansikte utåt för vad som skulle bli två avsnitt. Ett avsnitt skulle handla om uthängningarna av den så kallade Aftonbladet-profilen och den andra skulle behandla rapporteringen kring mannen som tog sitt liv. Nu har hon beskrivit sina upplevelser före, under och efter reportaget i boken Revolutionens första offer.
För en inbiten mediekritiker så är det intressant läsning. Lite för att mina tankar om Svt:s likriktning kommer en aning på skam när jag läser hennes bok, men också för att mina fördomar om att en stor del av landets journalister är (vänster-)ideologiskt drivna bekräftas.
Kort om författarinnan: Lina Makboul är född 1973 i Sverige med palestinska föräldrar. Hon har gjort journalistisk karriär som invandrare då mycket har kretsat kring detta. Sedan 2007 arbetar hon för Uppdrag granskning. Hon tycks inte ha gjort något enormt spektakulärt tidigare. Hon ingick i redaktionen för Fittja Paradiso mellan 1999 och 2000, har skrivit krönikor i Metro, gjort en dokumentär om den palestinska terroristen Leila Khaled och gjort något reportage om bristen på bostäder till nyanlända flyktingar. När man gör reportage kring invandring möter man naturligtvis kritik, från både sidan som vill begränsa invandringen och från sidan som vill ha öppna gränser. Men inget hon har gjort har väckt sådan uppmärksamhet som granskningen av medias förhållande till Metoo.
Journalisters ilska över granskning
När man läser Revolutionens första offer är det klart att Makboul inte var beredd alls på att möta ett sådant motstånd. Tidningsredaktörer vägrade svara på frågor om sina publiceringar. Den kvinna som pekat ut Aftonbladetprofilen väljer att gång på gång gå till angrepp mot Makboul, Uppdrag Granskning och Sveriges Television. Detta leder till en hatstorm mot journalisten och hennes redaktion. De hätska inläggen på sociala medier gillas och delas vidare av mängder av människor, bland dessa finns mängder av journalister som instämmer i inläggen om att kvinnorna som hänger ut män för våldtäkt inte ska få granskas och att medias ensidiga rapportering ska förbli så. Makboul upptäcker till och med gillamarkeringar från människor på det egna kontoret.
Makboul som inte är van att möta hatdrev blir misstänksam mot de flesta i sin omgivning. Hon känner sig missförstådd och angripen. I kampanjerna mot henne sprids påståenden som hon menar inte stämmer, som att hon skulle ha en vänskaplig relation med Aftonbladet-profilen sedan länge, något hon menar baseras på att hennes bror varit på samma fest som den utpekade personen vid något eller några tillfällen. I feministdrevet förvandlas det till en nära relation för att ifrågasätta hennes opartiskhet.
Makboul berättar i boken om hur hon upplever hur allt fler inte vill svara på hennes frågor. Det är så klart frustrerande för en journalist, men ingen har heller någon skyldighet att ställa upp när den statliga televisionen hör av sig och vill ha svar på frågor. Mer intressant är däremot hur andra journalister och redaktörer först varit välvilliga att delta men sedan ändrat sig när de feministiska aktivisterna låtit sprida att man inte ska ställa upp. Det avslöjar något om många mediepersonligheters sätt att arbeta. Politiska instruktioner går före målsättningen att skildra verkligheten.
Makboul mår dåligt av motståndet
Makboul börjar däremot se allt mer personligt. Hon tar skärmdumpar och upprättar listor på andra journalister som gillar arga inlägg mot hennes person och pågående reportage. Mot slutet av boken beskriver hon hur dåligt hon mår och det vänder inte förrän hon får möjlighet att konfrontera en journalist och en redaktör som hon blivit extra arg på. Först när hon upprepade gånger får förklara för journalisten att hon tycker att han är en fitta känner hon att hon börjar må bättre.
Hennes program sändes 2018. Jag tror inte att jag såg det. Det är lite synd. Feministernas kampanjer ledde till att programmet fick stor uppmärksamhet. Med cirka 2200 anmälningar till Granskningsnämnden för radio och TV blev det Uppdrag Gransknings mest anmälda program. Uppdrag Granskning valde sedan att ställa in det andra programmet om mannen som valde att avsluta sitt liv. Anledningarna beskrivs i boken och det är en kombination av många saker, men Makboul verkar ta även detta personligt.
Journalister är journalister är journalister
Lina Makbouls bärande argument genom boken är att media är makthavare och under #metoo-hösten begick enorma publicistiska övergrepp. De journalistiska ambitionerna suddades helt ut och istället började tidningarna agera språkrör åt ideologiskt motiverad ryktesspridning. Det är intressant att läsa hur en annars accepterad journalist hamnar i blåsväder när hon går i motsatt riktning. Men det går inte att inte också ta med sig hur journalisten har svårt att skilja på sin egen person och sin granskning. Hon tar allt personligt och mår allt sämre, inte bara för kritiken och hotet mot hennes person utan även för att folk inte vill delta i hennes tv-program. De flesta av dagens journalister är mycket konforma. Därför är det lätt att förstå varför så många av dem drogs med i #metoo-uthängningarna. De hade med iver försvarat häxbränningar när det begav sig. Och därför mår de också så kolossalt dåligt när de råkar hamna på fel sida. Journalister jagar i flock och när någon individ hamnar utanför flocken blir den livrädd. Den är ju medveten om vad flocken är kapabel till.
För sådan är den moderna journalisten. Den vill inte förändra världen, den vill flyta med.
Information:
Titel: Revolutionens första offer
Författare: Lina Makboul
Förlag: Mondial