Sånger till Sverige
Det fanns en tid då människor satt ute i stad och land och diktade till fosterlandets ära. Här publiceras tre dikter som vann veckotidningen Iduns dikttävling 1914. Läs dem och inspireras.
Veckotidningen Idun brukar beskrivas som Sveriges första damtidning. De första åren var tidningen främst inriktad på praktiskt hemarbete, som att sy och laga mat men blev sedan mer allmän och innehöll allt från tidigare nämnda till kungaporträtt, reportage, debattartiklar och omvärldsrapportering.
Jag satt nyligen och bläddrade igenom årgången 1914. 1914 var ett händelserikt år med första världskrigets utbrott och därmed allmän otrygghet i Europa. Men det var också året då bondetåget ägde rum i Stockholm och frågan om kvinnlig rösträtt diskuterades flitigt. Detta och mycket mer märks av i Idun detta år. Idun vill sprida en sund nationalistisk stämning till läsarna. Tidningen var inte partipolitisk och bland skribenter och medarbetare märktes människor av skilda ideologier. 1914 samsades feministen Elin Wägner med den konservativa kvinnorösträttsmotståndaren (och senare nationalsocialisten) Annie Åkerhielm.
Den 12 april inleder man kampanjen ”Kvinnornas flaggvecka” med underrubriken ”En svensk flagga i hvarje svenskt hem!”. I beskrivningen förklarar man att flaggan måste hedras mer. Man skriver:
”Det har ännu icke ingått i nationalmedvetandet att detta gula kors med hafsblå grund är symbolen för allt hvad svenskt lif heter, att flaggan i sina böljande veck gömmer suset af både krigiska och fredliga storbradger, utförda af svenskar, som satt sina lif på deras fullbordan. Vi känna icke tillräckligt innerligt, hur denna flagga,vare sig den hssas på landbackens flaggstång eller fartygets masttopp, bär bud om vår egenart, vår kultur, våra strider och sträfvanden, och hvilken trollmakt som ligger i dess färger, då de flyga ut öfver våra hufvuden i festens eller det pröfvande allvarets stund.”
Uppmaningen var att sy flaggor, enligt mönster som bifogades i tidningen, och sedan sälja dem för självkostnadspris så spridningen av flaggan blev större. Dessvärre blev just denna satsning ingen succé. Hurraropen var många, men de som anmälde sitt deltagande desto färre.
En annan tävling som hade utlysts var att skriva dikter till Sverige. Tävlingen utlystes den 30 november 1913 och de bästa bidragen presenterades i de första numren 1914. Tidningen skriver att ett 80-tal bidrag kom in.
Jag väljer här att återpublicera de vinnande bidragen. Jag vill inte peta i dikterna så den gamla stavningen får ligga kvar, det är charmigt på sitt sätt men ändå lättläst. Nu publiceras de tre vinnande bidragen. Om detta uppskattas så kommer jag senare att publicera de nio bidrag som tilldelades hedersomnämnande.
Land du välsignade, tag min sång
av Elisabet Björklund
I.
Vi smädade dig, vi hädade dig,
vi höjde din ovän till skyn,
och allt, som var ditt vi trampade fritt
under hårda klackar i dyn.
Vi buro hvar skam för världen fram,
och vi mördade kärlek med hån.
Allt ditt var oss sämst, allt främmande främst
och allt vårt eget ett lån.
Då kom där en främling, som gäckade dig
och som höjde sig själf till skyn.
Med diktade lyten han fläckade dig
och trådde din fana i dyn,
och han nämnde med smälek och isande hån
vårt arf och vårt dyraste eget ett lån.
Då föll det som fjäll från vår syn.
Då brast där ett källsprång, som länge var fruset,
och det fyllde till brädden vårt bröst.
Men än äro ögonen skygga för ljuset
och af tigande hes vår röst...
Vi sågo en moder af söner förgäten.
O skam, att vår moder det var!
Hvem smädar vår moder - hvem dristar förmäten?
Vår knutna hand blir hans svar.
Vår moder, vårt land ibland jordens länder!
Den fana vi hånat och skytt,
se! - vi två den med skälfvande, ifriga händer
och resa den trotsigt på nytt.
Och som tröttade barn, när mot kvällen det lider,
söka hvila i moderns famn -
så vända vi åter från fåfänga strider
att välsigna, o Sverige, ditt namn.
II.
Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Gif att den ljuder fullkomnad en gång,
sången om landet i Norden,
sången om sjumila skogar och sjö,
slätter, som skördar oss bära,
midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära.
Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min sträfvan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk!
Främst bland de främste jag stige,
att, när min bana jag ändat har,
stigit till skuggorna neder,
stolt man må minnas att svensk jag var,
Sverige till heder.
Land, du välsignade, tag mitt lif!
Är jag än ringast af alla,
skönaste döden bland dödar mig gif!
Duger väl alltid att falla.
Susande vind öfver Sveriges land
bäre de bleknades hälsning:
Saligt är stupa med svärdet i hand,
Sverige till frälsning.
III.
Nu är jag trött, ty jag har vandrat vida.
Nu vill jag gå till mina fäders land.
Det mörknar snart. Se, dagens stunder skrida.
I tidens timglas risslar lifvets sand.
I långa nätter har min tanke trefvat
mot målet, fjärran bortom land och sjö.
I män och bröder, trygg bland er jag lefvat,
men det är ej bland er som jag vill dö.
Ur gömda världar kallar mig en stämma -
och edert språk i mina öron skär.
I främlingslandet, där jag trott mig hemma,
på nytt en främling utan hem jag är.
Det ligger sanning i den gamla sägen
om trolldomsord, som intill döden band.
Jag vill stå upp och gå den långa vägen
till landet, mitt och mina fäders land.
Träd fram, mitt folk...
Av Edit Levedal
Så låt din tystnad och din tvekan fara
och sjung i stolta strofer, hvad du kände,
när själen dallrade af toner klara
och tusen hela ord din tunga brände,
men känslan bäfvade för ordens folk,
mitt skygga och försagda drömmarfolk!
Stig fram, gör bot för allt, hvad du har felat
i lugna solår, då din lycka rådde.
Sjung stolt och manligt som du drömt och velat
i tider, när ej tala du förmådde;
bryt bojan, som din unga vilja band,
och sjung en hänförd visa om ditt land!
Ditt land i tysta, svala sommarnätter,
då forsens vaggsång skog och vildmark söfver.
Med kärfva fjäll och solskensblida slätter,
där fällen bölja, doftande af klöfver.
Med bistra vinternätters norrskensljus
och daggklar vårluft, fylld af vingars sus.
O, låt en gång din kind i purpur brinna
af glädje öfver allt, du fick att äga!
Och om du icke mäktar orden finna
att rätt ditt land besjunga och lofsäga,
så sänk ditt hufvud djupt i tacksamhet
och tillstå, att du älskade, älskar det!
Ja, om du än försummat och förnekat
det land, där dina drömmar äro hemma,
- dess namn har ständigt i ditt hjärta ekat
och öfverröstat hvarje annan stämma,
och midt i främlingslandet har du lärt,
att hemmet var dig öfvermåttan kärt.
Nu blåser vinden kärf och hård från nordan,
och dagen randas hotfullt röd i öster.
Gif akt! Vårt öde nalkas sin fullbordan,
hör, luften klingar full af starka röster;
af spridda flockar blir en skara tät
och marken darrar under käcka fjät.
Träd fram, kom med och slut dig till den skara,
som lugn och vaksam bidar soluppgången!
Nu bådas storm, nu nalkas nöd och fara
och stora offer kräfvas skall af mången.
Men tyst och utan knot din plikt du gör:
du har ett land, ett land att offras för!
I kännen icke mitt folk!
Av Nils-Magnus Folcke
Än brinna de sista ljusen.
Men blå inom fönstrens blänkande bly
står natten, bleknad och frusen
som ett fjärran minne, ett höstligt ny
öfver hembyns fattiga ängar.
Tavernans trotsiga toner dött
som ett grepp på lek öfver spända strängar.
Den störste gycklaren skämtat sig trött
och somnat vid kannan från visor och ord.
Blott spillvin glimmar på tomma bord.
Men högljudt skräflar en drucken tysk
med lyftad stånka och hes i rösten
för värdshusflickan, som retsamt kysk
med jungfruns bild mellan jungfrubrösten
bär fram med drycken i bräddfylldt krus
sin ungdoms skönhet att hårdhändt handskas
af råa näfvar i rucklarrus.
Han kramar värjfästets nötta stål,
och drygt i storord allt stort förvanskas
på skräflarns mäklande modersmål.
Men borta i vrån, där ljuset
från aftonrodnaden varmast brann,
där sitter med hakan stödd mot kruset
en ensam man.
Han sitter tyst, som om intet störde
hans tankars tigande pilgrimsfärd
mot något fjärran, som om han hörde
en röst från förr, från de dödas värld.
Hans hårda, solbrända händer leka
förströdt med borddrällens granna frans,
och blicken ler under pannans bleka
och breda hvalf med fördjupad glans
som midnattsljus öfver sjön därhemma.
Han rycker till vid ett välkändt ord
och hör den rusige skräflarens stämma.
Hvad - Sverige! Smädas hans fosterjord!
Hvem vågar sudla med lögnens tunga
i hån och raffel och rus hans land!
Han reser sig hög, och tunga
som värjhugg, förda af fejdvan hand,
hans ord i skymningen ljunga:
"Hör an, I skräflare, skräfla fritt
om bakhållsbragder och fega funder.
Men vet - det land, som jag nämner mitt,
det landet håna ej krögarkunder.
Den skymfen ropar, vid Gud, på blod,
men ej för hundglafs ett lejon ryter,
och svensksmidd klinga är alltför god
att föra talan, där ruset skryter.
- Säg, älskar I - som jag mitt - ert land?
Då har ock I en förborgad kammar,
där själen ber till en gud ibland
om kraft till gärning, som gärd anammar.
- Jag hör som pilsurr och pikars hugg.
Där rider Engelbrekt, följd af kämpar
med stålblå blick under lingul lugg.
Ej lid, ej stoltasle stordåd dämpar
den glans af svenskhet, af kraft, som kröner
hans gärnings ordkarga bergsmansbragd.
Med blod har ödet närt Sveriges söner.
I blod blef grunden till riket lagd.
I blod skall gryningens eldsken tändas
till dag, som lyser i sol mitt land.
Nyss sågen I frihet och folkrätt skändas.
Blod - Sveriges blod - blef den offerbrand,
som brände rent och gaf ljus, gaf gryning.
Val föll vår kung för de kränklas rätt.
Men han var stormen, hvars vreda dyning
skall brusa fram som på Lützens slätt
den fallnes segrande hjälteridt.
- I känner icke mitt folk, I känner
ej detta land, som af nåd blef mitt.
I skulle se dessa tysta männer,
hur styfsint stolta i strid, hur blidt
och barnsligt veka, hur slutet trygga
vid enkla värf under hemmets tak
de alla göra sin plikt. Hur skygga
och kvinnligt stilla vid brygd och bak,
men ock vid ringmurn i vapenbrak
och ofärdstid våra kvinnor bringa
sin skärf till Gud och till Sveriges sak.
Jag sett de svenske - där svärden klinga
- vid plog - vid bok under kyrkans kryss.
I skulle sett dem ock I, och ringa
I skulle akta ert skräfvel nyss.
Säg, har I skådat mitt land? Än sedan!
I kan dock aldrig som svensk det se.
- Nu är det liggdags därhemma. Redan
ha far och mor sagt godnatt - bege
sig tyst till sängs och till vackra drömmar
om sonen sin. Ja, jag vet det, mor.
Och det är vår. Genom fönstret strömmar
en majnatts skymning, som stum och stor
i sagor höljer mitt hem - mitt hem.
Nu löfvas björkarna snart, nu blommar
den gamla häggen vid stallet. Hvem
går nu och ordnar med vred och bommar
för stall och lagård? Far är väl trött
och gammal nu. - Sofven godt, I kära.
I hemmets minnen jag är er nära.
Hvar natt dess tröskel i dröm jag nött.
Min pojktids skogsstigar ock jag ströfvat
som förr i minnet. Och far har följt
som då min vandring. Nu har jag pröfvat
de stora vägarna, men de höljt
i damm sin vandrare. Längtan drifver
mig ständigt norrut - till Nordens vår
- dit upp -- Jag drömmer - jag står och gifver
er någonting, som I ej förstår,
och många ord i mitt land ej brukas.
- Nej, Sveriges folk är som Sveriges stål.
Väl kan det brista men aldrig stukas,
och hugget känns, när det hittar mål.
Dess framtid möter min syn så stor,
så mäkligt ljus, att mitt öga bländas.
Snart ej i svärdslek dess styrka bor.
I fredlig bragd skall dess storhet vändas.
Blott tvenne ting kan dess kraft förslöra.
Och det är penningen. Ärligt stål
men guldet, guldet ej svensken tål.
Och afund. Afund skall småsint göra
mitt folk och splittra del, slå det svagt.
- Nej! Del skall växa som intet annat
till storverk - solblondt och kämparakt.
- Du Gud - jag ber dig som fädren bedt
vid allt hvad heligt Ditt ord besannat:
Gud Skydda Sverige och led det rätt!"